Patetiska jag.

Jag är bara en simpel människa...
I dag surfade jag runt bland svt:s arkiv av program och lyssnade på en av finalisterna i psalmtoppen. Där sjöng kören en psalm, jag minns inte vilken, men jag började grina i vanlig ordning.  Jag blir alltid så berörd av större sammanslutningar som håller i hop och har något gemensamt. Jag har försökt analysera varför jag ofta gråter i samband med att en grupp männinskor sjunger, hejjar, arbetar kämpar osv Jag tror att jag längtar efter en äkta, genuin gemensamhets känsla. Nån annan som fungerar som  mig eller som har en teori?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0