gobolina

Jajja.

Vår katt Kenneth är 9 mån, kastrerad och lite skvätträdd för "otäcka" ljud ute.

I går kväll hängde han med mig och min hund Roffe på en kortare kvällsprommis. 

Han trixa lite med Roffe, gjorde sken anfall, lekte kurragömma och följa john. Rätt vad det var var han "osynlig" för ett ögonblick, jag och Roffe strosade vidare hem. Plötsligen hör jag hur han jamar lite uppstudsigt, jag vänder mig om och får se Kenneth, med mycket kaxig attityd, mopsa mot en oskyldig springelspaniel lite längre bort. 

Jag lockar och "kissar" för att få med honom hem, utan resultat. Ytterligare en minut senare kommer två små pudlar, som han, till min förvåning också terroriserar! Jag låtsas att det inte är min katt och går i rask takt hem. 

Innan det är dags att krypa under täcket, lockar och ropar vi på Kenneth en lång stund, men han syns inte till.

I morse hade katten fortfarande inte kommit hem. Jag tog Roffe på samma sväng som kvällen innan och under tiden ropade och lockade jag i smörig och bebisaktig ton. Ett förtvivlat jamande hörs någonstans..jag ropar igen..det jamar igen, nu på gränsen till ylande..Ett ögonblick senare får jag syn på Kenneth långt uppe i en kvistig tall. Han tittar vädjande på mig med ögonen i kors ( han är vindögd, eller snelögd som min son säger...) allt medan

han jamar uppgivet. Jag lockar och pockar, men han går bara runt, runt stammen istället för att gå nedåt.

Jag sätter lite press på honom, genom att sakta gå hemmåt medan jag lockar. Han blir nog lite desperat för då mer eller mindre hasar/ramlar han nerför stammen och blir sittande (förmodligen i chock) på en tuva i närheten.

Jag hämtar det arma kräket och bär honom hela vägen hem. Han är full med kåda överallt, till och med på svansen,

så jag dra slutsatsen att han suttit där hela natten...

Stackars, stackars Kenneth vindögd, skvätträdd, höjdrädd och övermodig. 

Det blir en tuff sommar...